Dagarna i Bansang var överväldigande och vi är mycket nöjda! Vi trodde att det skulle komma 20-30 kvinnor på seminariet på lördagen men det kom nästan 60!
Bansang ligger ca 20 mil österut längs Gambiafloden, dvs in i landet. Vägen dit är asfalterad och så gott som spikrak, men med en gammal sliten mini-buss utan AC blir det ändå en pärs. Med jämna mellanrum stoppas vi av polis eller militär. Ideliga inbromsningar måste göras för kossor, getter, höns och åsnekärror längs vägen. Allt som allt tog det oss sex timmar att komma fram.
Väl framme möttes vi av en fantastisk lodge precis vid floden. Inne på rummet kunde vi konstatera att lodgen saknar både vatten och elektricitet (tillfälligtvis) och Internet finns inte alls.
Vi hade planerat att träffa några få kvinnor från kvinnogruppen i Bansang första kvällen men vi blev närmare 30 personer, varav 4 herrar. Rosalie berättade om bakgrunden till att vi är där. Fatou tolkar så att alla förstår. Omar Dem, föreningens organisatör, hälsar oss välkomna. Vi beslutar att träffas 10 – 16 imorgon, lördag. Några av kvinnorna kommer att ordna lunch för oss alla.
På lördagen kl. 10 är allt iordningställt för mötet. Vår nya fina black-board (som fick åka med på taket på bilen) är på plats och ca 50 stolar. Vi skulle börja klockan 10, men innan allt och alla är på plats har klockan hunnit bli 11:45. Då är vi 63 deltagare inklusive oss fem i projektgruppen!
Omar Dem inleder med att hälsa oss välkomna och öppnar mötet. Sen diskuteras språkfrågan, och deltagarna enas om att tolkning ska göras från engelska till wollof och mandinka. Efter presentation av oss och inledning av Ingrid, som berättar om vår förening SAELG, är det Rosalies tur och hon poängterar vikten av kvinnosamarbete lokalt och globalt.
Därefter var det meningen att grupparbetena skulle börja. Men då hade deltagarna fått nog av prat och överraskar oss med sång och musik och flera av oss kan inte sitta still utan sätter igång och dansar. Det kan man kalla bensträckare!
Efter detta kulturella avbrott uppmanar Rosalie deltagarna att bilda smågrupper för att diskutera vad som är de största hindren i arbetet för kvinnors rättigheter. Förslagen skrivs upp på svarta tavlan, varefter kvinnorna får prioritera förslagen, där fattigdom hamnar överst och avsaknad av representation överallt och på alla nivåer, hamnar som nummer två.
Därefter följer att vi ber deltagarna gruppera sig för att visa vilka dom tror kan lösa de prioriterade problemen. Denna redovisning slutar i ett slags kaos, alla pratar samtidigt. Nu gäller det för oss att kunna knyta ihop säcken! Vi avbryter för lunch. Det serveras benachin på stora fat.
Vid halv fyra är alla tillbaka i möteslokalen. Rosalie tackar för maten och summerar dagens övningar och vi berättar om vad som ska hända imorgon då vi fortsätter diskussionen med styrelsen. En av deltagarna tackar för dagens insatser och ser fram emot det fortsatta samarbetet. Mötet avslutas med sång och musik.
På söndagens möte med styrelsen för Kobokoto kangkilling kafu, enas vi om projektmål – the women are well informed, participating in descisionmaking on all levels and have strategies and tactics to reach their goals. Delmålen ska vi fortsätta fila på formuleringen av. Innan vi avslutar gör vi även en så kallad organisationsanalys, där vi går igenom formalia som rör föreningen i Bansang.
Seminariet har gett oss en bra grund att bygga vidare på. Rosalie planerar ett återbesök inom kort för att bringa klarhet i några frågor som återstår och planera de fortsatta kontakterna mellan våra organisationer.
Så hade vi bara sex timmar kvar i en stekhet bil, trodde vi. Men det tog längre tid tillbaka. På vägen hem stannade vi med jämna mellanrum och lastade bilen full med ris och pumpor inne i bilen, oljefat och säckar med träkol på taket.
saelg.org 